Jag fick denna kommentaren från Saga igår och tyckte att frågorna var värda att ta upp i ett blogginlägg. Svara gärna med en kommentar om hur du tänkte kring det!
—
Hej! Jag har adrig kommenterat förut men jag känner att jag måste skriva av mig lite. Jag kan börja ställa lite frågor:
- Kan man vara vegan utan att leva för och vara otroligt engagerad i vad man äter?
- Är det försvarbart med en kost som inte tillför alla näringsämnen och som medför att man måste äta näringspiller resten av sitt liv?
- Går det att tågluffa en månad i europa utan att äta extremt ensidig kost med dålig näring om man inte planerar otroligt bra? Om man inte vill laga mat på hostellet varje dag, om det är söndag och alla affärer är stängda, om man inte orkar leta efter stans enda veganmatställe?
Jag har varit vegan sen jag var 15 år. Jag gjorde ett näringstest något år senare som inte visade på några brister. Så jag oroade mig inte alls och kände inte att jag behövde äta tillskott. Jag var otroligt engagerad i veganismen och jag älskade att laga nya, näringsmättade rätter. Sen dess har det blivit mer utav en vana, jag har ätit som jag gjort sen dess men utan att ens reflektera över det. Nu är jag 20 och jag tog nyligen ett nytt näringstest som visade på kraftig järnbrist och kraftig B12-brist. Och jag slutade vara vegan, direkt, Min hälsa går alltid först. Jag köper kravmärkt ost, ägg och mjölk. Jag äter det inte i stor utsträckning. Jag funderar på att äta fisk, ibland, hur stor skada kan det göra? Varför måste man alltid vara så konsekvent? Jag känner också en lättnad över att slippa såra mormor och tacka nej till hennes kakor, över att slippa utesluta och sätta gränser för vad jag får äta. Veggrädde är inte lika gott som riktig grädde, och osten går inte ens att jämföra.
Hej Saga,
vilka viktiga och bra frågor du ställer! Jag har
själv varit vegan i snart 10 år, tränar sport aktivt
och väntar i september barn med min fru som vi kommer
föda upp på vegankost. Är också forskningsintresserad
och håller mig uppdaterad på forskning kring
näringslära, bristsjukdomar osv. Ska försöka svara på
dina frågor såsom jag tycker.
- Kan man vara vegan utan att leva för och vara
otroligt engagerad i vad man äter?
Jo, lite beroende på vad som menas med ”otroligt
engagerad” och hur ens liv ser ut. En del människor
bor ju exempelvis ihop i kollektiv med andra veganer
och umgås mest med andra som tycker likadant, då
tänker jag att det inte behövs ett otroligt
engagemang för att äta veganskt utan att det kan gå
mer av farten. Å andra sidan, politikern Jens Holm
droppade veganismen efter en tid i EU-parlamentet
trots att han faktiskt är otroligt engagerad i vad
han äter, det blev helt enkelt för jobbigt för honom
att ordna veganmat i allt resande och officiella
sammanhang. För egen del så reser jag en del i
arbetet och har en del representationsmiddagar och
liknande, ibland blir det jobbigt att vara vegan i
dessa sammanhang, men det är så otroligt viktigt för
mig att vara vegan att jag inte ens funderar på att
göra annorlunda. Samhället är överlag icke-veganskt
så att vara vegan kan upplevas som något jobbigt, därför tror jag det är viktigt att en själv tycker att veganism är så viktigt att det blir självklart för en att vara det och rentav roligt, annars kommer en nog inte orka.
- Är det försvarbart med en kost som inte tillför
alla näringsämnen och som medför att man måste äta
näringspiller resten av sitt liv?
Absolut, människor kan väl ha vilken kost de vill egentligen, är lite osäker på varför det inte skulle vara försvarbart att äta näringspiller? Men, det finns mycket tillsatt näring även i den ”vanliga” maten, mjölkprodukter berikas exempelvis med b12, och vanligt bordssalt berikas med jod, så att ta ett piller med näring för att de produkter som äts saknas vissa näringsämnen är egentligen inte så konstigt. För egen del äter jag inga näringstillskott och får ändå i mig alla näringsämnen jag behöver (har testat både järn, B12 mm), dels äter jag varierat och dels berikade produkter som sojamjölk.
- Går det att tågluffa en månad i europa utan att äta
extremt ensidig kost med dålig näring om man inte
planerar otroligt bra? Om man inte vill laga mat på
hostellet varje dag, om det är söndag och alla
affärer är stängda, om man inte orkar leta efter
stans enda veganmatställe?
Jag har gjort långa cykelsemestrar i europa och kunnat äta varierad och näringsrik kost på det jag hittar i vanliga affärer (har tagit med mig en del produkter i packningen). Jag har tagit lång tid på mig att sätta mig in i vad jag behöver och var jag hittar rätt näringsämnen och jag tycker matlagning är roligt, och då blir resor inte så svåra (det gick utmärkt att ordna varierad vegankost när vi semestrade i japan, det funkade bra för min fru när hon studerade i tanzania osv, det går om man vill). Med det sagt, så tycker jag inte veganism är något som ska tvingas fram hos en själv, övergången måste få ta tid och det ska kännas viktigt och lustfyllt för en själv också (om omgivningen ser en vegan som mest verkar vara en martyr och tvingar sig själv att leva veganskt och lider mycket av det, hur positiv bild får de av veganismen då?).
På resten av ditt inlägg låter det som att du inte riktigt vill vara vegan, du tänker att det inte gör så stor skada att äta fisk ibland, du vill inte såra släktingar som bjuder på mat, och du ser ett motsatsförhållande mellan veganism och hälsa. Utifrån detta tycker jag inte att du bör vara vegan heller, om det mest känns som en jobbig kompromiss att vara vegan kommer du inte trivas, och din omgivning kommer se veganism som något extremt och jobbigt. För min del krävde det ett otroligt engagemang i övergångsfasen till att bli vegan, men idag är det mer självklart och tar inte så mycket kraft. Jag sårar ibland personer som vill bjuda mig på mat när jag svarar att jag är vegan och inte vill äta saker som innehåller animalier, men det ser jag som ett ok pris att betala för något som är otroligt viktigt för mig, att minska lidande. Dock, även som vegan går det inte att vara 100% konsekvent i dagens samhälle (för att ta ett exempel så styr ju inte jag över om min arbetsplats värms upp med fjärrvärme baserad på förbränning av slaktavfall), jag tycker var och en bör vara så konsekvent som den själv vill och tycker är viktigt/roligt. Ja, så tänker jag, och jag hoppas du får det bra framöver oavsett hur du väljer att äta!
Mvh Björn
Jag anser att varje människa ska leva utefter sina egna behov, önskningar osv så länge det inte skadar. Har man en kropp som inte klarar en vegankost så är det ju bara så. Då får man göra sitt bästa utav det utifrån sin värderingsgrund. Som jag ser det finns det ingen anledning att inte ta sina tillskott om man behöver det när tillgången finns.
Jag har levt som vegan i över 10 år och har haft B-12-brist vid ett tillfälle. Efter detta tar jag dagligen ett tillskott. Men min brist berodde inte på min vegankost. Den berodde på en störning i tarmens näringsupptagningssystem (intricic factor) som mååånga människor har och lever med. Även det mest inbitne T-bone steak-ätaren kan åka på B-12-brist pga en icka fungerande intricic factor.
Jag anser att om man drabbas av någon brist, sjukdom eller liknande så har man ett eget ansvar att lära sig mera om det och vidta de åtgärder som behövs. Jag utbildade mig inom ämnet och lärde mig att det faktiskt är möjligt att få i sig alla näringsämnen med vegankosten. Vi är alla olika och vill lägga ned olika mycket energi i vissa betänkligheter och kanske är det där vi istället ska lägga fokus istället för att stirra sig blind på vegankostens näringsmässiga fällor. För det är möjligt att vara vegan i alla lägen.
All mat borde planeras så jag ser ingen skillnad mellan att tågluffa som vegan eller blandkostare. Ja, jag vet att det är lite besvärligare att hitta halvfabrikat, sojaost osv. Men återigen. Back to basics. Grönsaker, frukt, bönor, linser finns väl i de flesta matbutiker runt om i världen. Då går det. Krångla inte till det.
Om man vill vara konsekvent eller inte är högst personligt. Var och en lever som sagt utefter sitt eget samvete.
Det är väl bara att bättra på de värden du hade brister i, vegetabiliskt?
”Min hälsa går alltid först”, skriver du, sen försvarar du ändå dina nya val med att det är gott.
Och hur stor skillnad det kan göra? Om hela världens befolkning tänkte så, då blir det många miljarder fiskar som får sätta livet till. Det vet du säkert, eftersom du en gång blev vegan.
Ge inte upp! Det går.
Jag har varit vegan sen jag var 14. Jag köpte Mitt Val Vegetarian men åt dem nästan aldrig. När jag var 20 kollade jag hur det stod till med mina vitaminer. Jag hade stor b12-brist. I några månade åt jag piller med sjukt mycket b12 i (som troligen innehöll djurdelar). Efter det hade mina värden blivit bra igen och nu äter jag alltid mina vitamintabletter =) Jag tänker kolla mina b12-värden kanske vart tredje år.
Jag tänker på det som att den moderna människan äter mat som inte alltid innehåller det vi behöver. Det brukar staten ordna genom tillskott i saker vi äter. T.ex var vitt bröd den största järnkällan när min mormor var liten. Nu har vi tillskott av jod i nästan allt salt osv.
Eftersom de flesta inte är veganer så är inte tillskotten i mat anpassade för oss och därför får vi ordna det själva. Jag tycker inte att det känns onaturligt att äta vitamintabletter. Det är en bra lösning på problemet.
Vad gäller att vara konsekvent, jag tycker absolut att jag kan göra undantag. Om jag t.ex skulle tågluffa i Europa skulle jag vid behov göra undantag. Jag skulle äta saker med misstänkt innehåll. Jag skulle göra mitt bästa för att se till att saker var veganska.
Men när jag är hemma i Sverige och det är förhållandevis lätt att vara vegan vill jag inte göra undantag, jag lär mina föräldrars föräldrar att baka kakor som jag vill äta. (Mormor har blivit riktigt bra på detta. Farmor har lärt sig att läsa innehållsförteckningar. Morfar har alltid Wienernougat hemma.) Ibland blir det jobbigt när jag inte får mat, ibland blir det underbart när jag får riktigt bra mat. För det mesta tänker jag inte på att jag är vegan.
När det blir tillfällen då det verkligen krånglar till sig med maten tänker jag på att det blir såhär för att det är norm att äta djur. Jag tänker på att jag kämpar för något riktigt bra och då blir jag stärkt.
Det är jobbigt att gå mot strömmen. Man behöver vila och flyta med ibland. Jag blir alltid ledsen när någon slutar vara vegan men jag förstår också. Jag är lite avundsjuk på de som klarar av att stänga av omvärlden på det sättet. Men jag kan inte. Jag ser hela kedjan när jag äter.
-Jag tycker definitivt man kan vara vegan utan att engagera sig. Jag tycker däremot också att om man VILL engagera sig är det lättare än någonsin, eftersom just veganismen hela tiden blir ifrågasatt. Jag är själv inte särskilt engagerad, även om det är något jag gärna blir, men jag tar gärna diskussionen när någon väljer att diskutera med mig.
Enligt mig är veganismen så självklar att jag aldrig reflekterar över den, jag ser liksom ingen anledning med att INTE vara vegan. Därför tror jag att jag har kommit till en punkt när jag snarare ”tycker synd” om mina vänner som äter kött, eftersom de inte har förstått (ännu) att veganism är det enda rätta (jag kanske ska tillägga här att jag inte ser ner på dem bara för att jag ”tycker synd” om dem, det är lite djupare än så).
- Enligt vad jag har förstått så kan man inte bevisa att man måste knapra piller resten av sitt liv bara för att man är vegan, det beror ju helt och hållet på vad man äter. Personligen dricker jag berikad mjölk och äter en varierad kost OCH käkar piller. Har inte tagit något test än då jag har vart vegan i mindre än ett år, men jag ska göra det om några månader.
- Jag vet inte. Man borde kanske köpa på sig lite torrvaror, och sedan planera in veganstäder? Typ Berlin. Världens bästa stad.
Jag gillar såna här diskussioner. Den lite aggressiva tonen som frågeställaren har kanske också innebär att vi veganer borde ta en närmare titt på oss själva – framstår vi som ett strikt och dömande prästerskap?
Mina tankar:
- Ja, jag tror att det är nästan lika lätt att leva oengagerat som vegan som det är som köttätare. Det är lätt att glömma att köttätare har näringsbrist, äter fel osv när de inte bryr sig, kött är ingen garanti för att slippa tänka. Så lite tänk måste nog alla göra, men så länge man har ett hum om att bönor och broccoli är nyttigare än chips så klarar man sig nog bra.
- Som sagt så tillför ju knappast köttkost alltid alla näringsämnen, och det enda man måste ta som vegan är b12. Nyare forskning pekar på att alla som bor på nordliga breddgrader har d-vitaminbrist, vilket inte går att få i sig genom någon kost annat än i minimal mängd. Betyder det att vi ska avfolka norden, kanada, ryssland osv? Självklart är det inte mer onaturligt att ta ett b12-piller än att ha på sig kläder..
- Det kan vara svårt att resa i vissa länder, i andra är det ett paradis. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna fuska mer när situationen är svår och mindre när alla bekvämligheter finns tillgängliga.
Jag tror att en viktig fråga att ställa sig är hur bra det är att förespråka 100% vegankost, snarare än den nivå som passar den man försöker övertyga. Som du säger – varför vara konsekvent? Jag kör själv på ca 98-99% vegankost, där de övriga 1-2% procenten består i just lite fusk utomlands och att jag gladeligen provar nya oveganska glassorter för inspiration till min blogg glass mot glass. För andra kanske man har en viss rätt man inte tycker man kan sluta med, eller så vill man inte såra mormor. Jag tror att om veganmat framställdes som ett mindre definitivt val, mindre av en alternativ paketlivsstil, så skulle vi få fler att äta mer veganskt. Och hellre tio 90%-veganer än en 100% , kan jag tycka.
Avslutningvis så låter det inte alls smart att börja äta mjölkprodukter om du har järnbrist, eftersom de är den enda livsmedelsgruppen som inte innehåller något som helst järn utan tvärtom hämmar järnupptaget!
Problemet är att vi har ett kulturellt arv där kött, mjölk och ägg är grundpelare i kosten. Om man som nybliven vegan bara lagar samma mat som tidigare men utesluter dessa produkter blir maten ganska fattig (och tråkig) tycker jag.
Jag ersätter oftast inte riktig grädde med havregrädde osv, utan lagar hellre riktig vegetarisk mat. Dvs helt nya recept snarare än att äta gamla recept där man bara ersätter kött med ”fejkprodukter”.
T.ex. om du ska göra en chokladpudding kan du mixa avocado, daddlar, nötter och kakao i en matberedare. Smakar fräschare än ”riktig” chokladpudding och är dessutom nyttig
Läs på om näringsbehov och gör det till en vana att ha lämpliga, näringsrika råvaror hemma och lär dig nya intressanta recept där dessa ingår. Jag blev inte vegan över en natt, utan åt successivt mer vegansk mat i takt med att jag lärde mig att laga nya recept. På Internet hittar du oändligt många spännande recept och det finns många bra böcker.
Vitamin B12 är numera tillsatt i många produkter och alla andra ämnen kan du få i dig om du läser på och äter ordentligt, så piller är inte helt nödvändigt. En genomtänkt vegankost är faktiskt väldigt nyttig!
Tänk på att köttätare också kan få näringsbrist om de inte äter tillräckligt varierat… Oavsett kost behöver vi anstränga oss lite om vi vill få i oss alla näringsämnen!
Vad som är gott är till stor del en vanesak, vilket blir uppenbart när man ser hur olika matvanorna är runt om i världen. Jag gillade grädde förr, men nu tycker jag att det smakar ofräscht. Mina smaklökar har kalibrerats om. Om man inte är sugen på grädde så är det ju inget problem att man inte får äta grädde
Jag har inga problem med att vara vegan på semester. Kom nyligen hem efter en 6 månaders jorden runt-resa och hade inga större problem på den. När du har lärt dig mer om vegansk mat (och vant dig vid att själv laga mat) så ser du också fler möjligheter. Men om du tycker att det är svårt så kan du ju lägga veganismen åt sidan ibland. Det är ju helt upp till dig! Gör vad DU känner för.
Att vara konsekvent gör, i alla väder, minst skada. Fiskindustrin är skit, ägg- och mjölkindustrin likaså. Dessa bidrar – precis som köttindustrin – till både onödigt lidande och miljöförstöring. För min del går det inte att motivera stödjande av denna industri med bekvämhet – att det är enklare att bli bjussad på fika, äta lunch i ovetande sällskap etc.
Hälsa är däremot en problematisk aspekt. Jag vet inte om din kropp har svårt att ta upp B12, eller om du helt enkelt åt fel under din tid som vegan… Det finns flera mätvärden att gå efter och det gäller att träffa en läkare som kan sin sak. Åt du näringstillskott? Var det komplement som fungerade för din kropp? Det finns en massa aspekter att ta hänsyn till här.
Järn torde det vara ett pytteproblem i jämförelse – så länge man ser till att också äta C-vitaminrik mat eller frukt. Har man tarmproblem, problem med magsyran eller som kvinna ofta kraftig menstruation, kan det förstås vara allvarligare.
Smak är subjektivt, men själv väljer jag veganska alternativ över animaliska vilken dag som helst. Grädde, ost – allt. Efter en längre tid som vegan blir jag alltmer äcklad av mjölkprodukter. Ägg är helt ofattbart.
Tågluff? För min del har veganismen lett mig till en massa positiva upplevelser utomlands. Ta reda på schysta ställen, gör en liten karta, och du får något helt annat än sunkig snabbmat som annars ofta gör sig påmind ute på resande fot. Många europeiska länder är förvånansvärt veganvänliga.
Ps.”Kan man vara vegan utan att leva för och vara otroligt engagerad i vad man äter?” är en legitim fråga, men jag tror det är svårt i och med att veganism för de allra flesta ger ett brett, uppvaknade perspektiv på hur matkulturer runt om kring faktiskt ser ut och hur du – som vegan – kan orientera dig i dessa. Skygglappar av. Men givetvis finns det inget som säger att vegan är synonym med bloggande matkonnässör.
Jag är vegetarian sedan 10 år tillbaka. Jag levde som vegan under ett halvår för några år sedan, var väldigt strikt med maten och tänkte mycket på vad jag kunde och inte kunde äta.
Nu känner jag att jag har hittat det som passar mig bäst. Hemma äter jag nästan bara veganskt, ute äter jag veganskt om det finns, annars blir det vegetariskt. Bor i Malmö sedan ett år tillbaka och tycker det är Sveriges bästa stad att bo i när man har veganambitioner. Folk har bra koll och det finns fik, restauranger och affärer där man kan botanisera. Sedan har jag märkt att jag har vant mig av vid saker som jag tidigare tyckte om. Åt te.x fil för ett tag sedan och tyckte det var ganska äckligt.
Du undrar om det är rimligt att äta näringspiller hela livet. Jag tänker på järnbrist, som ca 30% av alla kvinnor lider av. D-vitaminbrist är också väldigt vanligt, speciellt under vinterhalvåret, även hos de som äter s.k blandkost. Detta gör alltså att många människor som inte är veganer äter näringspiller hela livet. Jag äter Mitt Val-vegetarian och brukar ha dåligt järnvärde, som ju är väldigt vanligt när man är tjej. Min syster som också äter mest veganskt har dock utmärkta värden.
Jag har rest i Asien där det funkade alldeles utmärkt att hitta både vegetariskt och veganskt att äta.
Slutsats: Gör det som känns rimligt för dig. Man gör så gott man kan. Om du vill äta mest veganskt och kunna tacka ja när din mormor bjuder på kakor så varför inte?
Jag kan tipsa om http://www.happycow.net, om du ska ut och tågluffa. Restauranger så det står härliga till, även de restauranger som listas som ”vegetariska” har allra oftast någon eller några veganska rätter.
Själv är jag ungefär hemmavegan och bortamjölkis, en kompromisskombination som får mig att vilja hålla ut för evigt.
Jag har också varit vegan i snart tio år. Jag har haft tvivel men aldrig något sug efter annan mat.
- Kan man vara vegan utan att leva för och vara otroligt engagerad i vad man äter?
# Som sagts ovan beror det nog mycket på omgivningen, ensam vegan i en liten by ställer större krav på engagemang än om man bor i vegankollektiv i storstad. Själv har jag bott i mellanstora och stora städer men inte omgett mig med likasinnade i större utsträckning och tycker ändå att jag inte engagerar mig mer än vad ”makaroner-och-köttbullar-svensson” borde göra.
- Är det försvarbart med en kost som inte tillför alla näringsämnen och som medför att man måste äta näringspiller resten av sitt liv?
# En av de frågor jag har haft svårast att svara på men fick en liten aha-upplevelse på Vego-mässan i Malmö i somras på föreläsningen om mjölk. Minns inte personens namn men han la fram det som ett framsteg att vi håller maten så ren att be rester av B12 från jorden som veganska kulturer klarat sig på tidigare inte längre når oss. Då måste vi ta tillskott och då känns det åtminstone okej för mig. Men slarva inte med vitaminerna, det skall inte vara hälsovådligt att vara vegan.
- Går det att tågluffa en månad i europa utan att äta extremt ensidig kost med dålig näring om man inte planerar otroligt bra? Om man inte vill laga mat på hostellet varje dag, om det är söndag och alla affärer är stängda, om man inte orkar leta efter stans enda veganmatställe?
# Som Kali säger så är internet fantastiskt, i de flesta städer verkar det finnas ställen och ofta kan man då också hamna i delar av städerna man kanske annars inte hamnat i. Men visst, man ska inte tro att det finns fullvärdig kost i varje gathörn. Tycker du det är jobbigt att hitta, ta ett vegetariskt alternativ när det kniper om det känns okej. Själv var jag nyligen i Tallinn, St Petersburg och Helsingfors, samtliga hade lättillgängliga veganställen. Båtresan var det dock sämre med så inför hemresan laddades det upp med lite proviant.
Lycka till
Björn
Hej igen, kul att många svarat på mina funderingar! Finns så mycket att säga men jag kan börja med att säga att Vegan-Saga var verkligen min identitet i många år. Det är faktiskt skönt att ta av sig det epitetet och bara vara jag. Men det har såklart varit positivt med, många av mina vänner har blivit vegetarianer eller veganer eller i alla fall uppskattat vegmat mer.
När jag blev vegan för ca 6 år sedan läste jag många böcker om näringslära och umgicks med många veganer så jag hade verkligen koll. Jag skaffade massa kokböcker och lagade kreativa, näringsrika rätter. Min släkt engagerade sig, mormor skaffade veganska koböcker och varje jul lagade jag enormt mycket vegansk julmat för att alla skulle inspireras av min kost.
Men, jag är så trött nu. Mitt engagemang har runnit ut nånstans i sanden (kanske samma väg som mitt B12 och järn rann.) Jag är inte längre en person som vill lägga en massa tid på min kost, jag vill vara spontan. Jag tågluffade i europa och då åkte vi slumpvis till ställen och hade inte kollat upp något alls innan. Det var ofta svårt att hitta internetcaféer och ja, då fick man välja mellan att svälta eller äta en vegetarisk rätt (även det mycket svårt att hitta). Säkert hade jag engagerat mig mer i hela matbiten om jag verkligen orkade fortsätta vara vegan.
Jag har ätit likadant som jag åt när jag blev vegan och lärde mig allt om näringslära. Jag har litat på min berikade sojamjölk men det var bara ett falskt hopp. Jag bryr mig om djuren och mijön, men jag tror att jag kommer få mer energi nu att bry mig, faktiskt. För nu hämmas jag inte av något längre. Förutom mitt psyke, hur humöret går upp och ner och hur jag många dagar knappt har energi att bry mig om min sambo.
Och jag imponeras av er som orkar, önskar att jag också gjorde det! Puss och kram på er!
PS. Tror även att en anledning till att jag slutade engagera mig i min kost var för att jag tänkte ungefär: ” Jag vill vara som alla andra, jag vill inte tillhöra en grupp beroende på vad jag har på tallriken. Om köttätare inte behöver engagera sig vad de har på tallriken, varför ska jag behöva det?”. Jag ville inte ha en livsstil, jag bara åt annorlunda jämfört med andra.
Jag har sett veganer jubla över att de hittar en vegansk hamburgerdressing på ICA, och då har de jublat över det och helt missat alla E-ämnen och att anledningen till att saker är veganska oftast är för att det är billigast att tillverka mat utan ägg och smör och istället tillsätta skräp, som i många kakor. Man ska äta mat för att det är gott och inte för att det är veganskt. Säkert gör de flesta veganer det också men jag har sett motsatsen rätt mycket.
Apropå små krångligheter med att vara vegan… Kan någon ge mig ett bra tips på hur jag på ett trevligt och kortfattat sätt talar om för människor som jag inte känner varför jag är vegan? Så fort jag inte är beredd på frågan blir jag helt ställd och känner mig lite utsatt, även om jag ju egentligen älskar att vara vegan, och då känns det inte som att jag lyckas förmedla rätt bild av veganismen till folk…
Olivia: Jag brukar svara att jag helst inte vill döda eller förtrycka andra individer. Kan jag undvika detta så försöker jag göra det. Chansen till att undvika detta får jag minst tre ggr per dag (de tillfällen då jag äter), och då gillar jag att ta de chanserna. Vi har inget behov av att utnyttja andra på det sättet vi gör idag (det går uppenbarligen att må bra rent hälsomässigt av att avstå och vad jag har sett så äter många veganer betydligt mer spännande mat än köttisar så där ser jag inte heller någon uppoffring). Har du några sekunder över kan du ju berätta att det dessutom, som en bonus, är bra för miljön och kan mätta fler magar.
Fast jag tror egentligen att det viktigaste är att kommunicera på ett sätt som den du pratar med kan ta till sig. Och kanske försöka tolka vad personen egentligen frågar. Vissa som frågar varför du är vegan är kanske väldigt ignoranta och ställer kanske frågan som ett försök till en gliring, ett allmänt ifrågasättande. Andra kanske förstår varför folk är vegetarianer, men kanske inte helt greppat varför vissa inte vill stötta äggindustrin. Och även om de rent tekniskt frågar samma sak så kanske de borde få olika svar.
seriöst, man kan väl både käka eko och fairtrade och samtidigt vara vegan.. har aldrig hört talas om nån som slutat vara vegan av en sådan anledning?
Jag tror att det är svårt att stoppa den miljöförstöring som pågår men är det något man kan och måste göra är det att sluta äta kött, mjölkprodukter och fisk. Det här visste jag sedan tidigare men har blivit ännu mer övertygad efter att ha satt mig in i forskning runt saken.
( Via de universitetskurser jag läser. ) Förr eller senare måste vi bli veganer eller vegetarianer för att klara jorden. Om det inte redan är kört.
Olivia: Precis som du säger är det lätt att inta försvarsställning och det är svårt att inte bli anklagande på de som undrar. Vad du svara beror så klart på av vilken anledning du är vegan men att svara att ”det är det enklaste sättet att minska sitt eget avtryck på miljö, djur och natur” är åtminstone min anledning och mitt svar. För visst är det förhållandevis enkelt, trots de problem som nämnts ovan, jämfört med andra förändringar?
Hej! Jag har ingen ansats i att svara på alla Sagas frågor men tyckte att första frågan var otroligt intressant: Kan man vara vegan utan att leva för och vara otroligt engagerad i vad man äter?
Att vi människor mäter engagemang i konstiga måttformer slår mig. Bara det att man bestämt sig för att vara vegan är handling i sig som kan sägas konstituera något slags ”att leva för” samt ett engagemang! Vilka tankeprocesser som sedan ligger bakom är upp till varje människa att fånga upp och formulera om denne vill! Vill man inte det och inte heller reflektera över det eller uttrycka genom vidare handlingar utöver det att vara vegan/vegetarian, så kan ingen säga något om det. Det handlar egentligen, som jag ser det, inte om veganism utan en vilja eller ej till kognition!
Peace!
Oerhört intressant diskussion.
Efter 8 år som vegetarian och 5 som vegan hade jag en längre period där jag inte mådde bra och inte hade samma engagemang och energi att bry mig om maten. Det resulterade i att jag rasade i vikt och efter ett läkarbesök som visade på flera brister, bl a järn och B 12 och dessutom 8 kg undervikt så valde jag att börja äta en del mejeriprodukter, framför allt för att få tillbaka min normalvikt så snabbt som möjligt. Jag behövde helt enkelt få i mig mer mat, och i det läget var veganismen en begränsning.
När jag gick över till att bli vegetarian igen kände jag dock inget behov att ge mig in i någon slags mejerifrossa bara för att jag ”kunde”, jag såg ingen anledning till att börja köpa mejeriprodukter när det fanns bättre alternativ bara för att jag inte var officiell vegan längre, jag väljer fortfarande sojamjölk framför komjölk osv. Jag märkte också att min mage inte längre klarade av flera mejeriprodukter, så nu är jag någon slags semivegan. Jag äter ytterst sällan ägg och frossar fortfarande inte i mejeriprodukter, jag känner inget behov att trycka svettiga ostmackor varje dag, däremot så gillar jag att t ex kunna ha lite god parmesanost i matlagningen ibland.
Bara för att man droppar veganismen betyder inte det att man överger alla sina värderingar.
Jag är fullt medveten att viktuppgång och korrekta värden också hade kunnat uppnås genom vegankost, men i det läget jag var i då, där det kändes som att koka nudlar var världens projekt, var det den snabbaste lösningen. Det var en lång väg tillbaka till att min kropp började må bra, och det känns som att den vägen varit länge med vegankost tyvärr.
Ang att resa som vegan stötte man på svårigheter beroende på vart man åkte någonstans. I Lissabon levde jag på tomatsallad och klyftpotatis i en vecka, det var ingen hit. I Bulgarien tog kyparen oerhört illa upp när jag beställde en sallad och bad att få den utan getost, det var tydligen en sallad som var speciell i Bulgarien och det var absolut inte ok att plocka bort osten. Jag har också fått snurra in mig i långa utläggningar om att jag var allergisk mot kött, fisk, ägg och mejeri för att veganism inte var någonting folk kunde förstå, det fanns inte på kartan. På andra ställen var utbudet skitbra, t ex London, Barcelona och Berlin.
Jag känner många veganer som tummar lite på veganismen på t ex resor och festivaler om det helt enkelt inte finns något alternativ eller möjlighet att laga egen mat. Jag gjorde det själv när jag var på festival, efter att endast ha ätit kikärtor och knäckebröd i tre dagar och behövde MAT.
Ang frågan ”Kan man vara vegan utan att leva för och vara otroligt engagerad i vad man äter?” så blev det för min del så, lite som Björn skriver, att jag slutade tänka på det tillslut. Det blev en vana och självklarhet att jag var vegan (detta gäller vegetarian också) och man tänker inte längre ”kan jag äta det där?” och har lärt sig vad de flesta produkter i affären innehåller. I början var det dock ganska svårt, jag minns min första vecka som fjortonårig vegetarian då jag blev tilldelad en macka med prickig korv och precis när jag skulle ta ett bett kom jag på att ”herregud det är ju kött!!”
Som nybliven vegan vid 15års-ålder var det oerhört viktigt att göra en stor affär av mitt val, att predika för alla hur dålig mat de åt och det blev en slag identitet. Men det jag lärde mig mest genom åren av att vara vegan är nog att respektera människors val, att det är upp till var och en vad de vill stoppa i magen. Jag möttes med så otroligt lite respekt för att jag hade gjort mitt val, även när jag hade slutat med att hoppa på folk med min kött är mord-predikan. Jag vill att folk ska respektera att jag har gjort ett val att inte äta kött och jag respekterar att de har gjort sitt, även om jag i det stora hela tycker att det är fel att äta kött. Jag tror inte på drömmen vissa vegosar har om att det kommer komma en dag där alla människor slutar äta kött och att jag attackerade människors val av mat gjorde inte att de började fundera på att sluta äta kött, lika lite som att jag blev påverkad av folk som attackerade mig med argument FÖR att äta kött.
Däremot så tror jag mycket på att visa för människor hur otroligt mycket bra vegetariska och veganska alternativ det finns, alternativ som är bättre både för djuren, hälsan och miljön. Jag tror på att upplysa, t ex som Björn gör med sin blogg, Vegomässorna, att fler och fler restauranger har goda och bra vegoalternativ, att vegetarisk kost inte bara består av morötter och bönor. Och där ligger mitt engagemang idag, man förändrar inte människor genom att skrika ”kött är mord!” men man kan däremot få folk att tänka till genom att föra en vuxen dialog och visa att det faktiskt finns schyssta alternativ att byta Mc Donalds-burgaren mot ibland.
Jag har varit vegan inte längre än kanske fyra månader, tyvärr. I början var jag inte alls engagerad, jag lagade i princip aldrig mat och tyckte det var jättejobbigt när jag var tvungen. Men något förändrades när jag verkligen insåg att veganismen gjorde gott, inte bara för mig. Man räddar liv, även om de kanske inte är många. Jag lärde mig mer och i takt med det blev jag också mycket mer engagerad.
Visst, det är jobbigt ibland. Men tillfällena är lätträknade.
Ida: Du är grym! Det är många liv som slipper offras nu när du också är vegan! Välkommen till oss!